Gång på gång på gång
Nu så ska det bli radiocertprov på tis iallafall. Jag har väl haft 10 veckor på mig men jag börjar plugga IDAG ca 2½ dag innan provet skall avläggas. PÅ minner starkt om allt annat pluggande jag gör.
Samhällskursen tex allt in samma vecka jobba som en dåre dygnet runt. Tenta fram till klockan 2 natten. Då var väl fortfarande inte riktigt alla uppgifter kompletta vid inskicket. Psykologin plugga som en dåre 3 dgr innan prövning på hela kursen. Ingen aning hur det gått ännu men det upptäcker väl vi.
Så nu är det radiokursens tur. Idag skrivs allt ut och på tis kl 18 skall provet avläggas haha. Alla säger det är så lätt men hallå de har läst till ingenjörer. De har halva grejen redan gratis. Sen fråga mig inte fullt vad jag ska ha kursen till det vet jag inte. Lite fräckt och kul. Eller kanske en aning nördigt men va fan. Jag e inge tuff inte.
Sen brakar ju en del annat runt med lite privatliv. kompisar osv. Känns emellanåt som myteriet på Bounty eller ja jag vet inte. man liksom förväntar sig vissa saker sen skiter det sig bara. Sen ligger man där i en hög med ångesten och smärtan. Ungefär som att noppa ögonbrynen. Du vill inte emn är tvungen om du inte vill se ut som trollmor i tomtar och troll. Ni vet hon läckerbiten med den korta klänningen, fet cigarren och härliga snarkningarna.
Jag känner mig ju lite eller kanske mycket skyldig till en del. Det handlar kanske om mitt psykiskt störda kontrollbehov. Gärna se till att folk i min omgivning inte ska bli sårade men hoppsan det sket sig minsann. För jag då? Vad händer nu om jag inte planerat lördagen enligt schema i minsta detalj med alla inblandade. sen ballar man lite lätt ur när det aviker. Gud om det skulle avvika vad gör man då. Om vi svänger höger och inte vänster eller om det inte ser ut som jag planerat. För det gjorde ju faktiskt det sist.
Hmmm ibland funderar man ju på hur man blir av med naziplanerande draget med den kotrollberoende delen. Hur fixar man det på en handvändning. Visst har man försökt go with the flow. Men det slutar ändå med att jag planerat upp halva livet. Jag har tom tidsplaner om jag träffar killar. Så här lång tid till det här händer osv. Så finns det nästan spikade datum med klockslag.
Ni kan tänka vilken stress det var att mina barn fötts 10 dgr efter bf. Alltså jag var övertygad om att graviditeten skulle gå tillbaka. Jaha här kommer det ingen bebis och så här kommer jag få se ut resten av livet.
Men nu får jag väl ta tag i den här grejen alltså plugga. Barnen ska komma hem och har en kompis som jag behöver manipulera så han fattar vad han har missat. Sen hur korjad jag är och hur taskig jag känner mig. Undra om man kan klubba ner honom och dra honom i höret som på stenåldern. Hur fixar man allt så det bara blir rätt igen när det blev så fel. Utan någon som helst jävla anledning egentligen. Sorry omgivningen jag vet att jag är knäpp men det är nog därför mina vänner kanske tycker om mig.
Vilken häftig blogg! Älskar bakgrunden! <3
Tack! <3 Är det du som har gjort bakgrunden? :)
Tjejen... som jag tidigare sagt och som vi diskuterat, så bär inte endast en hundhuvudet... Jag tog ju dessutom beslutet och jag tog ett beslut grundat inte bara på händelsen utan även på ett visst tvivel, eller tvekande från en person, som jag upplevde och som jag kände som om det inte borde funnits där om allt varit 100% att vilja fortsätta samma väg... Sen vet jag ju iof inte om detta tvekande verkligen bara var baserat på det som hände, eller om tvekandet var en reaktion i sig på ngn annan underliggande känsla att allt inte kändes rätt, och därmed egentligen inte ville fortsätta den föreslagna vägen... För mig låter alternativ nr 2 rimligast, då jag tror att man inte känner en sådan tvekan bara av en viss händelse om du förstår vad jag menar... Tror isåfall inte det hjälper att klubba ner a´la stenåldern, haha ;) Och därav att jag tror att det ändå skulle barka åt helvete, och mitt beslut kom sig av detta bla, inte endast händelsen i sig... Rädd för att bli sårad, så man drar sig ur innan det får chansen att blomma ut på riktigt, förstår du? Nu är allt detta kryptiskt skrivet, endast du kommer fatta, jag hoppas du gör det iaf, även om det är knepigt skrivet, och det är meningen också, ville bara kommentera det du skrivit i din blogg... Och jo, jag saknar också, men blir ganska lätt bränd... Vet ej om jag vågar "get back on the horse", tiden får utvisa ;)Kom du ihåg att jag en gång skrev det där om att man slutat förvänta sig saker? Jag började förvänta mig igen, band samman de emotionella strängarna igen, men de klipptes sönder igen, men det är ett av mina problem jag har serdu, som tyvärr andra får lida för... Något som måste bearbetas från mig...
